suzycreamcheese.blogg.se

Igår såg jag om en av mina favoritfilmer, Persona av Ingmar Bergman, för fjärde gången. Trots att filmen är såpass kort som den är (enbart 85 minuter lång) så har jag, för varje gång jag sett om den, upptäckt nya saker, sådant jag missat vid tidigare tittningar på grund av bristande uppmärksamhet alternativt för dålig simultankapacitet. Igår hände dock någonting nytt. För första gången upptäckte jag en helt ny vinkel på en av filmens scener, en upptäckt som ledde till en misstanke. Det jag nu misstänker är att Aristoteles begrepp "katharsis" till stor del går att infoga på den scen där Alma berättar för Elisabet om hennes relation till sin son. 

 

"Katharsis" är ett begrepp myntat av Aristoteles på 300-talet f.kr., och är i mångt och mycket höljt i dunkel för den moderna läsaren. När det förekommer för första gången i verket Om diktkonsten framställs det som någonting kopplat till den punkt i en tragedi där huvudkaraktären lider som mest, och läsaren/publiken känner som störst medlidande till denne. Vid den här punkten inträffar katharasis, som ofta översätts till "rening" på svenska. Vad det är som renas, mer exakt, är oklart. Men helt klart är att det är publiken, den passiva betraktaren av förloppet, som genomgår reningen. 

 

Ca 2100 år efter Aristoteles Om diktkonsten framförde F.W.J Schelling en mer ingående beskrivning av begreppet. I sin Om tragedin beskriver han hur Aristoteles text pekar mot att den högsta tänkbara olyckan uppstår då den tragiska huvudpersonen är skyldig till ett brott som denne inte har någon egentlig skuld till. Sofokles Kung Oidipus får, som så ofta förut, figurera exempel för detta: Huvudpersonen försöker undfly sitt öde genom att lämna sin hemstad och aldrig komma tillbaka. Enbart på grund av flyktförsöket gör han sig skyldig till det brott som var honom förutbestämt (att döda sin far och äkta sin mor). Schelling konstaterar vidare att friheten spelar en av de största rollerna på vägen mot katharsis:

"Hjälten måste kämpa mot ödet, annars fanns överhuvudtaget ingen strid, inget frihetens uttryck: han måste förlora när det gäller den del som är underkastad ödet, men för att inte låta ödet vinna utan samtidigt själv vinna över det, måste hjälten också frivilligt göra bot för denna skuld som påtvingats honom av ödet." 

 

Åter till exemplet Oidipus. När han efter många år som kung i Tebe börjar inse att någonting står på tok, är det han själv som kämpar för att uppenbara sanningen såväl för sig själv som för alla Tebes invånare. Han avslutar inte sitt sökande förrän han kommit fram till att han själv är den felande länken, och kommit till insikt om på vilket vis han felat. Därefter väljer han att ta sitt straff genom att förblinda sig själv och därefter lämna staden. Hela tiden är Oidipus själv den agerande parten. På grund av sitt eget sökande uppdagas hans brott, och när det väl är uppdagat så nyttjar Oidipus sin frihet till att ta emot det straff som är lämpligt. Hade dramat istället utspelat sig som så att någon annan än Oidipus själv lyckats ta reda på hans bakgrund, varpå han mottagit straffet av rättväsendet, hade förloppet fortfarande varit tragiskt men inte renande i samma mån. 

 

På vilket vis går det här nu att koppla till Persona? Filmen må inte vara en regelrätt tragedi, men den innefattar många element som hör dit. Vad gäller filmens två huvudkaraktärer, Elisabet Vogler (Liv Ullman) och syster Alma (Bibbi Andersson), kan åtminstone en av dem räknas till den kategori människor som Aristoteles ansåg att tragedin bör handla om, nämligen "människor som är bättre än vi". Detta av flera anledningar. Dels det faktum att syster Alma under filmens första hälft ser mycket upp till Elisabet av flera olika skäl: hon är vacker, kunnig och erfaren. Framför allt är hon en framgångsrik skådespelerska. I förhållande till henne framstår syster Alma som mindre världsvan och intelligent, bland annat på grund av sitt arbetaryrke som sjuksköterska. Den viktigaste anledningen till Elisabets överlägsenhet ligger dock inte i något av det nyss nämnda, utan i det faktum att hon i filmens början precis valt att bli stum. Elisabet talar således inte alls, av skäl som vi tittare inte riktigt kan veta men däremot ana. I en tidig scen tilltalas Elisabet av läkaren på sjukhuset där hon själv ligger inlagd och där Alma arbetar. Läkaren (Margareta Krook) påpekar att Elisabets stumhet beror på en rädsla för att vara uppriktig, för att genuint påverka andra människor. Så länge Elisabet förblir stum behöver hon inte riskera att visa någonting av sitt verkliga jag, och riskerar därmed varken att påverkas eller bedömas. Här etableras grunden för kontrasten mellan de två karaktärerna, för när Elisabet och Alma en kort tid senare flyttar till ett lantställe för att kurera Elisabet, så börjar Alma tala på ett sätt som hon aldrig tidigare gjort. Flera gånger poängterar hon att hon aldrig talat så mycket eller så förtroligt med någon som hon gör med Elisabet, och snart går hon så långt som att berätta sina djupaste hemligheter. Almas brutala ärlighet i kontrast mot Elisabets stumhet gör gapet mellan de två karaktärerna ännu större i den mån att Alma framstår som grov och okontrollerad medan Elisabet framstår som kontrollerad och tillbakadragen. I själva verket kan tittaren omöjligen veta ifall Elisabet verkligen är bättre än oss på det sätt som hon framstår, av den enkla anledning att hon väljer att inte tala. Och det är i uppenbarandet av det faktum att hon faktiskt inte är bättre än oss som katharsis inträffar.

 

Den berörda scenen inträffar ungefär en timme in i filmen, och börjar med att Alma stiger fram till ett bord där Elisabet sitter och betraktar ett foto av sin son. Fotot har förekommit redan tidigare i filmen, och revs vid tillfället sönder av Elisabet. Nu är det dock helt igen, något som stämmer överens med den upplösning av tiden som kännetecknar filmens andra halva. "Elisabet", säger syster Alma. "Vad har du där? Vad är det du gömmer under handen? Får jag se." Elisabet försöker gömma fotot med sina båda händer, men Alma flyttar på dem så att hon kan se bilden. "Det är kortet på din lilla pojke", fortsätter hon, "det som du rev sönder. Det måste vi prata om.". Här rycker Elisabet till och tittar på Alma, nästan bedjande. Men Alma visar varken nåd eller tvekan, utan sätter sig helt sonika mitt emot henne och ber henne berätta. När Elisabet skakar på huvudet börjar Alma istället själv berätta historien om hur Elisabet bestämde sig för att skaffa barn efter att ha fått höra att hon saknar moderlighet. När hon väl blivit gravid ångrade hon sig dock, och försökte ta bort barnet utan att lyckas. Hon hoppas på att barnet ska vara dödfött när det väl kommer, men så blir inte fallet. När sonen föds äcklas hon av honom, och fortsätter att önska att han ska dö. Under hela scenens gång talar Alma om Elisabets innersta känslor utan tvekan eller nåd. Hon lägger heller ingen värdering i det som uttalas, tvärtom är berättelsen helt och hållet objektiv, som om det vore en utomstående, allvetande berättare som talade. Hur Alma vet detta om Elisabet, eller om händelserna i scenen överhuvudtaget sker annat än i karaktärernas fantasier, kan vi tittare inte veta, och det spelar heller inte någon större roll.

Under hela scenens gång är kameran fokuserad på Elisabets ansikte, och vi tittare får närgånget se hennes reaktion på Almas ord. Under talets början är kameran fixerad i en och samma vinkel, snett från höger, för att zooma in efter ungefär halva berättelsens gång och visa Elisabet rakt framifrån, och kort därefter zooma in ännu närmre. Hennes uttryck går från ett skamset tittande ner i knäet, till ett förnekande skakande på huvudet, till ett häftigt vändande av huvudet till höger som om hon inte orkade möta Almas blick, till en upprepning av samma sak fast åt vänster, till ett stint stirrande rätt in i Almas ögon som sedan avbryts då Elisabet sluter ögonen och slokar med huvudet, kanske för att dölja tårar. Och här skulle jag vilja argumentera för att katharsis i Ingmar Bergmans Persona inträffar. Det är vid den här punkten som  Alma lägger fram Elisabet Voglers största brott, nämligen det hat hon känner för sin egen son. Inför publikens ögon massakeras hennes personlighet, trots den stora ansträngning hon själv lagt på att undanhålla sina brister genom att sluta in sig i sig själv. Men inte ens valet att inte tala lyckas rädda henne från andras undersökande blickar, och hennes hemlighet avslöjas. Kanske skulle man kunna argumentera för att Elisabet visst har en skuld i sitt eget hat, men i längden är det inte hållbart att skuldbelägga henne, med tanke på att hon aldrig agerat på det. Hon är en människa med känslor liksom alla andra, och hon kan inte hjälpa att hon känner vad hon känner. Likväl kvarstår faktum att hon hatar sitt eget barn och önskar det döden, någonting som är förknippat med stor skuld då det kommer från en kvinna. Hon är olik Oidipus i den mån att hon själv inte söker kasta ljus över sanningen, men lik honom i den mån att hon tar sitt straff. Hon skulle kunnat välja att inte lyssna på Alma, att resa sig och gå därifrån, att täcka för öronen, att bryta sin tystnad och agera emot Alma. Men under hela förloppet sitter hon kvar på sin plats och lyssnar. 

 

Att använda sig av antika begrepp på postmoderna verk kan nog lätt bli anakronistiskt, och det här är därför enbart ett uppslag till en undersökning som det vore mycket intressant ifall någon ville utveckla. Kan tänka mig att det finns många möjliga infallsvinklar som skulle kunna anläggas på Bergmans verk utifrån Aristoteles lära.