Via Cormac McCarthys Blodets meridian från 1985 berikades litteraturen med en ovanligt ondsint och svårplacerad karaktär. Domaren, som han kort och gott kallas, är en skallig och storväxt karl som driver på ett gäng skalpjägare, dit bland annat bokens huvudperson (nästan lika kort och gott kallad ”ynglingen”) hör. Domaren är en intelligent man som kan närpå alla jordens konster. Förutom sin skicklighet att döda och skalpera alla som har oturen att komma i hans väg är han kunnig inom litteratur, filosofi, ornitologi, språk, musik och allmänt sofisteri. Och allt detta använder han för att egga sina kamrater till diverse våldshandlingar. Jag har läst många böcker i mitt liv, men sällan har jag stött på en karaktär så intressant och svårplacerad som Domaren, och då jag läst färdigt boken kunde jag inte få honom ur mina tankar. Att han är en någorlunda konkret skapelse av McCarthy, författad för att symbolisera någonting mer abstrakt var tydligt. Men vad skulle det abstrakta möjligtvis kunna vara? Ondska? Djävulen?

I Ingmar Bergmans debutfilm Hets från 1944 möter vi Caligula (spelad av Stig Järrel), en sadistisk latinlärare vars liv är uppbyggt på att manipulera och plåga såväl sina elever som alla sina bekanta. Caligulas handlingar leder bland annat till att en av filmens karaktärer dör, och att huvudpersonen Jan-Erik relegeras från gymnasiet bara dagar innan studentexamen. Den symbolism som kännetecknar hela Caligulas karaktär märker vi tydligast i ett citat riktat till latinläraren av skolans rektor:

”Om du vore ensam och enastående vore det inte så eländigt, men jag kan tala om för dig att du finns i alla skolor, och inte bara i skolorna utan överallt. Människoplågare, det är vad du är!”

Detta enda citat sammanfattar den symbolik som tittaren tidigt upptäcker är nära kopplad till Caligulas karaktär: Caligula är inte bara en elak latinlärare på en skola i Stockholm under 1940-talet, han är den gemene människoplågaren personifierad (om vi försöker sätta någon form av konkret betydelse på denna abstrakta karaktär). Genom resultaten av hans handlingar (en ung kvinnas död, Jan-Eriks relegering) får tittaren i liten skala ta del av resultatet av ett levnadssätt baserat på att plåga människor, precis som Caligula själv står för plågeri på en liten skala.

Stig Järrel som Caligula i Ingmar Bergmans debutfilm "Hets"

Det kanske mest spännande i jämförelsen mellan dessa två framställningar är hur miljöskildringarna korresponderar med framhävandet av de diaboliska karaktärerna. Blodets meridian utspelar sig främst i öknen med ett landskap så varmt och torrt att bokens karaktärer flera gånger är nära att duka under. Överallt finns spår av människans framfart i form av söndertrasade byar och tillhåll fulla av lik och blod. På så sätt blir öknen lika karg som Domarens enorma, hårlösa kropp och lika oberäknelig som hans agerande: ena stunden låter han en pojke rida ranka på hans knä, nästa skalperar han honom. Den hårda framtoningen i såväl miljön som i Domarens karaktär fulländas via det faktum att de onda handlingar han begår alltid är fysiska. Skillnad är det i Hets, där Caligula enbart använder sig av psykisk terror. Som korrespondens med detta är miljön i filmen rent psykologiskt skrämmande, något som förklaras väl av Svenska filminstitutet: ”Långa tomma korridorer, en labyrintliknande byggnad, höga trappor, skuggor, tystnad, en allseende kamera och skarpa kontraster mellan mörker och ljus etablerar en bild av läroverket som en institution som kontrollerar och skrämmer elever”. Detta är enligt mig en av Hetsabsolut starkaste kvaliteter, då den terror som Caligula utsätter sina elever för verkligen förmedlas till tittaren.

En stor del av spänningen i att ta del av mystiska, överjordiskt onda karaktärer inom fiktionen ligger just i svårigheten att definiera deras abstrakta betydelse, och därmed kommer vi kanske aldrig lyckas ta reda på vad karaktärerna egentligen symboliserar. En sak kan vi dock vara säkra på, och det är att djävulen ska ha sitt välförtjänta tack för Domaren.