T.S Eliot
Kategori: Allmänt
T.S Eliots poesi kan jag återkomma till hur många gånger som helst. Men vad är det som gör hans dikter så speciella att de kräver omläsning på omläsning? Viljan att läsa om är förvisso inte unik för just Eliots dikter, för min del gäller det all poesi som berör. Så frågan jag bör ställa är kanske snarare: vad är det i Eliots poesi som berör?
En stor del av poesins funktion är ju att röra vid läsaren på ett personligt plan, att snudda vid något som vanligt tal eller prosa inte riktigt lyckas nå in till. Och en del av charmen ligger just i det personliga för min del, för de ämnen som behandlas kan jag relatera till. I Eliots förmodligen mest kända dikt The Waste Land från 1922 behandlas meningslösheten och den intellektuella torka som poeten upplevde i samtidens London – något som går att relatera till även idag. Framförallt är det sättet på vilket Eliot beskriver sina känslor och observationer som är så väldigt lyckat, då det verkligen förmedlar den rådande stämningen och bristen på samhörighet. Omgivningen beskrivs som en torr plats där ingenting kan växa – indirekt, där inget av värde förmedlas och ingen genuinitet existerar.
(The Waste Land I, The burial of the dead)
Budskapet är tydligt: sammanhållningen människor emellan är död, och de få oaser av samhörighet som faktiskt finns är inte mycket till hjälp; på sin höjd en skugga under en sten mitt i öknen.
Liksom i all poesi spelar versmåttet in, och sättet Eliot använder metriken på är smått genialt. I sann modernistisk anda skriver han på fri vers, förutom när dikten kräver någonting annat för att ordentligt kunna förmedla ett visst ämne. Det tydligaste exemplet är i diktens tredje parti, då Eliot låter verserna rimma enbart under en scen som beskriver ett tillfälligt sexuellt möte utan känslor inblandade. Effekten blir en isande ironi, för scenen är minst sagt obehaglig: det beskrivs hur mannen välplanerat ger sig på kvinnan när hon är trött och inte orkar säga emot, och efteråt är hon mest glad att det hela är över.
| She turns and looks a moment in the glass, | |
| Hardly aware of her departed lover; | 250 |
| Her brain allows one half-formed thought to pass: | |
| “Well now that’s done: and I’m glad it’s over.” |
(The waste land III, The fire sermon)
Den kärlekslösa föreningen är ytterligare ett exempel på bristen på genuin, mänsklig kontakt i den moderna världen.
Än så länge har inte särskilt mycket positivt förmedlats, men i diktens sista parti finns slutligen hopp: efter att ingående ha beskrivit den torra miljön och längtan efter vatten låter Eliot en blixt bryta torkan, och plötsligt är det rimligt att förvänta sig regn. Ett förvånansvärt positivt slut på en dikt som i övrigt inte har särskilt mycket positivt att säga om den moderna världen. Men tänker man efter är slutet mångtydigt: under diktens gång har torka och vatten ställts emot varandra, vattnet framställs som direkt farligt (del fyra har till och med titeln ”Death by water”) medan torkan snarare är en ständigt pågående plåga. Trots detta är det vattnet som efterlängtas i dikten, och torkan som skys. Torkan kan, som tidigare nämnts, kopplas till det dödläge som den moderna världen befinner sig i. Men vad står vattnet för, och om det är så efterlängtat, varför kan vi då dö av det?
Jag kan inte besvara frågan om vattnet. Däremot tror jag att jag genom den här texten besvarat frågan om varför Eliots poesi berör: För att den får mig att ställa frågor.
Pappsen säger:
Intressant ! Pappas lilla poet, bra inlägg!